Tack för alla kommentarer på mitt senaste inlägg! Verkligen värdefullt att få höra olika synpunkter i den här frågan. Jag blev mest förvånad att den här begränsningen ens fanns: när jag började använda blogger sparades inte bilderna i Picasa (ett program jag f ö tycker är rätt värdelöst), och när hela layouten på Blogger gjordes om och det bildsparandet infördes såg jag ingen info om att 1 GB var max vad man fick ha. Det stod säkert nånstans, med väldigt små bokstäver, men med tanke på vissa kommentarer här är jag inte ensam om att ha missat det. Och då börjar jag genast ana ugglor i mossen, när sådana kostnader helt plötsligt dyker upp. Vad blir nästa steg, liksom?
Självklart förstår jag att bilder tar stor plats. Men jag har inte Photoshop installerat på min dator och är ganska ointresserad av bildbehandlig. Jag har ett enkelt bildprogram som är lätt att använda för att beskära bilder och ändra exponeringen, och det har räckt gott för mig. Nu får jag väl försöka skaffa nåt lite mer avancerat och ändra storleken på alla bilder jag lägger upp framöver, vilket i sig känns som det dödar glädjen i att blogga litegrann.
Jag funderar också på att byta till WordPress, som jag använt genom jobbet förut och som verkar mer kompatibelt med den hemsida jag planerar att fixa efter årsskiftet (något som varit på gång i flera år, men nu kanske jag får ändan ur). WordPress har 3 GB gratis, vilket jag tycker är mer rimligt än Bloggers 1 GB. Bloggande idag handlar för de flesta mer om att dela med sig av sin vardag och inspiration i bilder och mindre av det dagboksliknande skrivande som bloggandet var förut. Och då känns 1 GB lite väl snålt.
Och visst, det finns inga gratisluncher, det förstår jag också. Men jag tycker nog att Blogger kunde vara tydligare med att det bara är kostnadsfritt fram till en viss gräns och inte marknadsföra sig som ett gratis och användarvänligt alternativ.
Det var nog allt jag hade att säga om det här för ikväll. Förutom att "det var det jävligaste" är ett uttryck jag och min kille använder om nästan allting, gärna med gnällig dialekt.
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
måndag 26 november 2012
lördag 24 november 2012
DET VAR DET JÄVLIGASTE
Jag hade tänkt skriva ett fint inlägg om förra helgens kurs i Järvsö, men fick veta att jag numera inte kan ladda upp bilder på Blogger utan att betala för det. Så mycket för "gratis och lätt att använda"... Nu måste jag fundera på hur jag ska lösa det här och om bloggen eventuellt måste flyttas nånannanstans.
Är det någon annan som har varit med om det här? Och har bra tips på andra bloggprogram med större gratis lagringsutrymme?
/tacksam för svar
Är det någon annan som har varit med om det här? Och har bra tips på andra bloggprogram med större gratis lagringsutrymme?
/tacksam för svar
fredag 29 juni 2012
FINGERFÄRDIGT
Det här håller jag på med på jobbet just nu, när det är lite lugnare med kunder: en stor kudde från Fingerfärda. Jag har hunnit drygt en tredjedel och satsar på att bli klar med halva innan jag slutar (jepp, jag flyttar till Halmstad i slutet av sommaren!)
Det här är alltså en materialsats som vi säljer, men vi har inte haft någon uppbroderad kudde på väldigt länge som visar hur det färdiga resultatet ser ut. Därför pysslar jag med det. Och den är jättefin, men jag konstaterade ganska snabbt några saker:
1. Moragarn är inte min grej. Alldeles för småttigt och det tar för lång tid.
2. Jag skulle aldrig sy såhär långa stygn själv. Man kan ju fastna i dem när man degar i soffan.
3. Stora fält med samma typ av stygn och samma färg hela tiden är inte kul att sy. Men fint blir det ju iofs.
Så vad lär man sig av det här? Kanske att alla är olika, och att det därför är viktigt att hitta en typ av broderi som man tycker är roligt. Annars blir det nog lätt att man lägger det ifrån sig och aldrig tar upp det igen.
Sist en helt fantastisk flamskväv som fanns på bild på jobbet. Visst är blommorna inspirerande, även till broderi? Och är det nån som kan flamsk? Jag tycker det verkar fruktansvärt svårt.
When we don't have too many customers at the shop, I'm working on this embroidery. It's a big pillow from Fingerfärda and I'm about one third through it. I do like the look of it, but the yarn doesn't really suit me, nor does some of the flowers. So I guess it's important to make embroideries that you DO like, in order to finish them at some point.
Det här är alltså en materialsats som vi säljer, men vi har inte haft någon uppbroderad kudde på väldigt länge som visar hur det färdiga resultatet ser ut. Därför pysslar jag med det. Och den är jättefin, men jag konstaterade ganska snabbt några saker:
1. Moragarn är inte min grej. Alldeles för småttigt och det tar för lång tid.
2. Jag skulle aldrig sy såhär långa stygn själv. Man kan ju fastna i dem när man degar i soffan.
3. Stora fält med samma typ av stygn och samma färg hela tiden är inte kul att sy. Men fint blir det ju iofs.
Så vad lär man sig av det här? Kanske att alla är olika, och att det därför är viktigt att hitta en typ av broderi som man tycker är roligt. Annars blir det nog lätt att man lägger det ifrån sig och aldrig tar upp det igen.
Sist en helt fantastisk flamskväv som fanns på bild på jobbet. Visst är blommorna inspirerande, även till broderi? Och är det nån som kan flamsk? Jag tycker det verkar fruktansvärt svårt.
When we don't have too many customers at the shop, I'm working on this embroidery. It's a big pillow from Fingerfärda and I'm about one third through it. I do like the look of it, but the yarn doesn't really suit me, nor does some of the flowers. So I guess it's important to make embroideries that you DO like, in order to finish them at some point.
onsdag 13 juni 2012
DUBBLA UTSTÄLLNINGAR
Eller, igår var jag och såg HV:s examensarbeten och idag var vi på Liljevalchs och kollade mer ordentligt på hemslöjden. First things first:
Maria Rasmussens supersnygga självporträtt. Inte bara ett välgjort hantverk, utan hon har också verkligen lyckats fånga ett uttryck och en känsla.
Hertha Oelrichs härliga gröna flossa som var som att vara i skogen en stund
Jag gillade färgerna i Franciska Helds röllakansmatta (den var längre än vad som fick plats på bilden)
... liksom i Alva Näsmans damastdukar, särskilt mot den rosa väggen! Jag gillade också hur hon experimenterat med färgningen och liksom "vågat" göra så mot en damastduk (båda dukarna har hon naturligtvis vävt själv). Det hade varit fint att se dem på bord, även om de funkar lika bra som hängtextil.
Annika Johnssons välbroderade väska (med handvävt bakstycke) är mycket inspirerande, inte sant? Jag gillade också alla detaljer, som remmar, ett handgjort spänne i silver och den här lilla mynt- eller busskortshållaren på sidan.
Det fanns ytterligare fina textilier, som jag av utrymmesskäl inte får plats att visa här, så ett besök på Almgrens Sidenväveri är verkligen att rekommendera. Utställningen håller på till 19/8.
Det jag möjligen kunde sakna var, faktiskt, lite av det jag kritiserade med Konstfacks utställning: galna idéer. Närmast kom Yilisuya Dilimulatis halvflossa, där hela vävprocessen var dokumenterad på film och projicerad på väven. Otroligt bra idé! Jag tror att många inte är medvetna om exakt hur lång tid och många moment det är med en väv. Det där med konstnärliga experiment brukar också variera från år till år, och den här klassen var helt enkelt mer hantverksinriktad. Men flera av vävarna var som förstudier till större verk, konstnärliga offentliga utsmyckningar. Och det är ingen dum idé.
Hela utställningen var snyggt och bra presenterad, och så fick man en såhär fin bunt med allas visitkort och ett vykort man kan skicka som inbjudan till en vän. Det ska jag absolut göra!
Så tog jag tag i den stora slöjdutställningen på Liljevalchs idag. Jag och modern satsade på att vara där till visningen, vilket kan rekommenderas, för att få veta lite mer om tankarna och personerna bakom åtminstone några verk. För vad jag reagerade på på vernissagen var att det var en liten förklarande text per rum, plus att alla utställda saker hade nummer. Inte ett enda namn utskrivet och endast i undantagsfall en liten text eller en videosnutt om tanken bakom. När jag frågade efter en lånekatalog, för att iaf få läsa namnen, fick jag till svar att den kostar 30 kronor. DÅLIGT, LILJEVALCHS! Jag tycker faktiskt att det är under all kritik och respektlöst mot slöjdarna och konstnärerna att man måste betala extra för att få veta vad de heter. (Till saken hör också att om man ville ha "finkatalogen", med bilder, kostade den 120 kr.) Nu fick jag försöka berätta för mamma om de slöjdare jag känner eller känner igen, men mycket gick förlorat (guiden gick såklart bara igenom en del verk). Så här var lite av det jag gillade:
Lapptäckskartan har synts lite här och var. Särskilt baksidan var fin. Liksom näverstövlarna. Det syns inte så bra här, men de hade fina skinntofsar bak.
Den här klänningen av en återbrukad bordsduk (ursäkta det suddiga mobilfotot) skulle jag kunna tänka mig.
Jag skulle också kunnat tänka mig att vara med och ställa ut i roshörnet, men de tänkte nog omvärldsperspektiv där (slöjd från Mexico, Vitryssland, Iran osv, allt med underbara rosor). Eller så tänkte de bara inte på mig.
Figurer från skånska yllebroderier hade fått tredimensionell form, kul!
Och så måste jag brodera ett par egna tofflor snart.
Sen hade vi den förträffliga Ida Björs, som gjort en egen tolkning av folkdräkter. Fantasifullt och intressant som alltid. Ida har dessutom en av de bästa illustrationsbloggarna på nätet: Dagens. Totalt beroendeframkallande.
Jag hade också kunnat tänka mig att vara med i kärleksrummet, med M:s födelsedagskudde. Eller brudkudden jag broderade till J & K. Bara några förslag sådär, haha! Väldigt fina bomärken fanns det i det rosa rummet iaf, och halmmobiler.
Sist var det ullrummet, med vejdefärgat garn och kläder från Halle/Lomakka. En av de bästa praktikplatser jag haft var när jag och S var i Visby och fick hänga med Barbro Lomakka. Där har ni en driftig konstnär OCH företagare i ett. Jag har ett par damasker i deras handtillverkade ylletyg, de borde jag ha oftare.
Hur ska man sammanfatta den här hemslöjdssatsningen då? Jag vet inte riktigt. Väldigt mycket var alldeles underbart och välgjort och spännande och inspirerande och roligt. Vissa rum var bra hängda och presenterade, andra lite mindre så. Jag saknade som sagt människorna bakom, som bara tittade fram som hastigast här och var. Så det blev lite av ännu en utställning med fina saker, som dessutom emellanåt kändes lite ängslig och nervös. Jag tror SHR och utställningsansvarig är livrädda för att slöjden ska fortsätta ses som traditionell och mossig (kanske därav tre hela rum med "experimentell" slöjd och slöjd utförd av människor som inte jobbar med slöjd till vardags, t ex konstnärer, tatuerare och designers). Jag saknade flera duktiga söjdare som jag känner och känner till, som jag gärna sett göra unika verk för en sådan här satsning. Men jag förstår att det är jättesvårt att göra en utställning som ska tilltala och fånga "alla" och vara aktuell. Och Sverige är ett litet land, de få "superstjärnor" som finns i slöjdvärlden var såklart med. Jag önskar bara att de kunde bli fler och ännu bättre. Kanske får vi se det på en slöjdutställning om 10-15 år?
Och jag är ledsen, men jag kan inte skriva nåt om löven. De har ni säkert sett ändå. De är många.
Some pics from two exhibitions I've been to the last couple of days: my old school HV:s exam works and a big craft exhibition at Liljevalchs art museum. I have a lot of ideas and opinions about these exhibitions, but it's too much to translate, I'm afraid. I hope you'll like the pictures though.
Maria Rasmussens supersnygga självporträtt. Inte bara ett välgjort hantverk, utan hon har också verkligen lyckats fånga ett uttryck och en känsla.
Hertha Oelrichs härliga gröna flossa som var som att vara i skogen en stund
Jag gillade färgerna i Franciska Helds röllakansmatta (den var längre än vad som fick plats på bilden)
... liksom i Alva Näsmans damastdukar, särskilt mot den rosa väggen! Jag gillade också hur hon experimenterat med färgningen och liksom "vågat" göra så mot en damastduk (båda dukarna har hon naturligtvis vävt själv). Det hade varit fint att se dem på bord, även om de funkar lika bra som hängtextil.
Annika Johnssons välbroderade väska (med handvävt bakstycke) är mycket inspirerande, inte sant? Jag gillade också alla detaljer, som remmar, ett handgjort spänne i silver och den här lilla mynt- eller busskortshållaren på sidan.
Det fanns ytterligare fina textilier, som jag av utrymmesskäl inte får plats att visa här, så ett besök på Almgrens Sidenväveri är verkligen att rekommendera. Utställningen håller på till 19/8.
Det jag möjligen kunde sakna var, faktiskt, lite av det jag kritiserade med Konstfacks utställning: galna idéer. Närmast kom Yilisuya Dilimulatis halvflossa, där hela vävprocessen var dokumenterad på film och projicerad på väven. Otroligt bra idé! Jag tror att många inte är medvetna om exakt hur lång tid och många moment det är med en väv. Det där med konstnärliga experiment brukar också variera från år till år, och den här klassen var helt enkelt mer hantverksinriktad. Men flera av vävarna var som förstudier till större verk, konstnärliga offentliga utsmyckningar. Och det är ingen dum idé.
Hela utställningen var snyggt och bra presenterad, och så fick man en såhär fin bunt med allas visitkort och ett vykort man kan skicka som inbjudan till en vän. Det ska jag absolut göra!
Så tog jag tag i den stora slöjdutställningen på Liljevalchs idag. Jag och modern satsade på att vara där till visningen, vilket kan rekommenderas, för att få veta lite mer om tankarna och personerna bakom åtminstone några verk. För vad jag reagerade på på vernissagen var att det var en liten förklarande text per rum, plus att alla utställda saker hade nummer. Inte ett enda namn utskrivet och endast i undantagsfall en liten text eller en videosnutt om tanken bakom. När jag frågade efter en lånekatalog, för att iaf få läsa namnen, fick jag till svar att den kostar 30 kronor. DÅLIGT, LILJEVALCHS! Jag tycker faktiskt att det är under all kritik och respektlöst mot slöjdarna och konstnärerna att man måste betala extra för att få veta vad de heter. (Till saken hör också att om man ville ha "finkatalogen", med bilder, kostade den 120 kr.) Nu fick jag försöka berätta för mamma om de slöjdare jag känner eller känner igen, men mycket gick förlorat (guiden gick såklart bara igenom en del verk). Så här var lite av det jag gillade:
Lapptäckskartan har synts lite här och var. Särskilt baksidan var fin. Liksom näverstövlarna. Det syns inte så bra här, men de hade fina skinntofsar bak.
Den här klänningen av en återbrukad bordsduk (ursäkta det suddiga mobilfotot) skulle jag kunna tänka mig.
Jag skulle också kunnat tänka mig att vara med och ställa ut i roshörnet, men de tänkte nog omvärldsperspektiv där (slöjd från Mexico, Vitryssland, Iran osv, allt med underbara rosor). Eller så tänkte de bara inte på mig.
Figurer från skånska yllebroderier hade fått tredimensionell form, kul!
Och så måste jag brodera ett par egna tofflor snart.
Sen hade vi den förträffliga Ida Björs, som gjort en egen tolkning av folkdräkter. Fantasifullt och intressant som alltid. Ida har dessutom en av de bästa illustrationsbloggarna på nätet: Dagens. Totalt beroendeframkallande.
Jag hade också kunnat tänka mig att vara med i kärleksrummet, med M:s födelsedagskudde. Eller brudkudden jag broderade till J & K. Bara några förslag sådär, haha! Väldigt fina bomärken fanns det i det rosa rummet iaf, och halmmobiler.
Sist var det ullrummet, med vejdefärgat garn och kläder från Halle/Lomakka. En av de bästa praktikplatser jag haft var när jag och S var i Visby och fick hänga med Barbro Lomakka. Där har ni en driftig konstnär OCH företagare i ett. Jag har ett par damasker i deras handtillverkade ylletyg, de borde jag ha oftare.
Hur ska man sammanfatta den här hemslöjdssatsningen då? Jag vet inte riktigt. Väldigt mycket var alldeles underbart och välgjort och spännande och inspirerande och roligt. Vissa rum var bra hängda och presenterade, andra lite mindre så. Jag saknade som sagt människorna bakom, som bara tittade fram som hastigast här och var. Så det blev lite av ännu en utställning med fina saker, som dessutom emellanåt kändes lite ängslig och nervös. Jag tror SHR och utställningsansvarig är livrädda för att slöjden ska fortsätta ses som traditionell och mossig (kanske därav tre hela rum med "experimentell" slöjd och slöjd utförd av människor som inte jobbar med slöjd till vardags, t ex konstnärer, tatuerare och designers). Jag saknade flera duktiga söjdare som jag känner och känner till, som jag gärna sett göra unika verk för en sådan här satsning. Men jag förstår att det är jättesvårt att göra en utställning som ska tilltala och fånga "alla" och vara aktuell. Och Sverige är ett litet land, de få "superstjärnor" som finns i slöjdvärlden var såklart med. Jag önskar bara att de kunde bli fler och ännu bättre. Kanske får vi se det på en slöjdutställning om 10-15 år?
Och jag är ledsen, men jag kan inte skriva nåt om löven. De har ni säkert sett ändå. De är många.
Some pics from two exhibitions I've been to the last couple of days: my old school HV:s exam works and a big craft exhibition at Liljevalchs art museum. I have a lot of ideas and opinions about these exhibitions, but it's too much to translate, I'm afraid. I hope you'll like the pictures though.
torsdag 31 maj 2012
TRÅKJOBB
Ni vet när man hade matteläxa i skolan och gjorde alla andra läxor först: tyskan och svenskan och geografin och sen städade rummet också, bara för att slippa göra matteläxan? Precis så har det varit med det här. Allt annat är klart till materialsatsen (förutom att framkalla en bild på kudden), utom just den lilla detaljen att föra över det stooora mönstret till tyget. Fy fasiken vad tråkigt det är att sitta och sticka en nål tusen gånger genom plast.
Dessutom får man ont i handen och jag upptäckte just att jag glömt rita ut några blad på mönstret, och den färdigbroderade kudden är på jobbet, så jag vet inte exakt var de ska sitta. Vidare har jag en känsla av att det egentligen skulle behövas en stadigare plast, så att hålen håller sig bättre när man börjar kleta på färg sen. Dvs jag kommer antagligen behöva göra om allt det här någon gång i framtiden. Suck. Men förhoppningsvis ska kuddarna finnas klara till försäljning om en vecka eller två.
Det roliga arbetet gjorde jag på förmiddan idag: förberedde kursen i Järvsö om några veckor. Ska bara köpa lite mer garn så är jag redo! Det ska bli så kul.
I'm having such a boring work day today, punching holes through plastic. It's for the embroidery kits that'll hopefully be ready next week... or the week after that. I just need to make some more holes and smear paint all over it a couple of times.
Dessutom får man ont i handen och jag upptäckte just att jag glömt rita ut några blad på mönstret, och den färdigbroderade kudden är på jobbet, så jag vet inte exakt var de ska sitta. Vidare har jag en känsla av att det egentligen skulle behövas en stadigare plast, så att hålen håller sig bättre när man börjar kleta på färg sen. Dvs jag kommer antagligen behöva göra om allt det här någon gång i framtiden. Suck. Men förhoppningsvis ska kuddarna finnas klara till försäljning om en vecka eller två.
Det roliga arbetet gjorde jag på förmiddan idag: förberedde kursen i Järvsö om några veckor. Ska bara köpa lite mer garn så är jag redo! Det ska bli så kul.
I'm having such a boring work day today, punching holes through plastic. It's for the embroidery kits that'll hopefully be ready next week... or the week after that. I just need to make some more holes and smear paint all over it a couple of times.
måndag 28 maj 2012
JAG UNDRAR LITE BARA...
I helgen var det sista dagarna för Konstfacks examensutställningar, och vi var där främst för att se min brors flickväns master på inredningsarkitekturlinjen. Hon hade gjort en flexibel och mobil mötesplats, med ett tygtak som jag gillade väldigt mycket.
Vi passade såklart på att se resten av utställningen också, och nu undrar jag lite bara... om det är mig det är fel på? Men jag blev grymt besviken. Kanske har man lite väl höga förväntningar när man går dit, men det är ju ändå en av de främsta konstnärliga utbildningarna i Sverige, så då får man väl ha höga krav? Jag är såklart mest intresserad av textilen, och hittade inte mycket där som jag kunde ta till mig, varken på kandidat- eller masternivå. Smaken är ju som bekant som baken, men... ändå? Varför är det bara ca hälften av studenterna som inte ens gör något textilt? Om man har valt att gå tre eller fem år textil, varför gör man en videoinstallation t ex? (Det här var även vanligt förekommande på flera av de andra linjerna). Jag förstår att utbildningen handlar mycket om formgivning, mönsterrapportering (vilket flera elever arbetat med) och experimenterande, men liksom... går du inte fel linje? Varför denna motvilja mot att arbeta med textila material? Kan någon förklara för mig, för jag vill hemskt gärna veta orsakerna?
Eller kanske ska frågan ställas såhär: varför har man olika linjer på en skola som Konstfack, som numera främst verkar inriktad på att utbilda konstnärer, när eleverna rör sig så fritt mellan olika media? Varför då inte bara ha fria konstklasser där man får välja material och uttrycksform själv? Kanske skulle det ge ännu mer spännande examensarbeten? För nu känns det mest som om hantverk är det mest pinsamma man kan jobba med, så då försöker man komma så långt ifrån det som möjligt. Det vore hemskt synd om det är så.
We went to my brother's girlfriend's exhibiton at the art school Konstfack this weekend. I was a bit disappointed that so few of the students worked in the medium they were "supposed to", for example only half of the textile students did something made of textile. Why? I don't get it. And those who did left me pretty un-impressed. They hade a cool lamp and wallpaper at the restaurant we went to afterwards though, in the restroom.
Vi passade såklart på att se resten av utställningen också, och nu undrar jag lite bara... om det är mig det är fel på? Men jag blev grymt besviken. Kanske har man lite väl höga förväntningar när man går dit, men det är ju ändå en av de främsta konstnärliga utbildningarna i Sverige, så då får man väl ha höga krav? Jag är såklart mest intresserad av textilen, och hittade inte mycket där som jag kunde ta till mig, varken på kandidat- eller masternivå. Smaken är ju som bekant som baken, men... ändå? Varför är det bara ca hälften av studenterna som inte ens gör något textilt? Om man har valt att gå tre eller fem år textil, varför gör man en videoinstallation t ex? (Det här var även vanligt förekommande på flera av de andra linjerna). Jag förstår att utbildningen handlar mycket om formgivning, mönsterrapportering (vilket flera elever arbetat med) och experimenterande, men liksom... går du inte fel linje? Varför denna motvilja mot att arbeta med textila material? Kan någon förklara för mig, för jag vill hemskt gärna veta orsakerna?
Eller kanske ska frågan ställas såhär: varför har man olika linjer på en skola som Konstfack, som numera främst verkar inriktad på att utbilda konstnärer, när eleverna rör sig så fritt mellan olika media? Varför då inte bara ha fria konstklasser där man får välja material och uttrycksform själv? Kanske skulle det ge ännu mer spännande examensarbeten? För nu känns det mest som om hantverk är det mest pinsamma man kan jobba med, så då försöker man komma så långt ifrån det som möjligt. Det vore hemskt synd om det är så.
De hade iaf fina materialprover i biblioteket och efteråt käkade vi på restaurang Landet, där de hade tapeter i taket på toan och en fin franslampa.
onsdag 9 maj 2012
VÄVVERNISSAGE IKVÄLL
Kanske ett inlägg i sista sekunden, men ikväll öppnar Nordiska museets stora vävutställning och jag är strax på väg till vernissagen. Det ska bli väldigt spännande att se vad elever från Sätergläntan, Konstfack och min gamla skola HV gjort, plus se finfina vävar från museets samlingar. Som tur är håller utställningen på till 30 september, så om vi inte ses ikväll kanske ett besök senare i sommar kan vara aktuellt?
Jag försökte hitta en bild på datorn som föreställde nåt jag vävt, för under de 3 åren på HV vävde jag en hel del, tro det eller ej. Men de måste ligga nån annan stans... hm. Jag var iaf väldigt inne på ikat under en period, vilket bland annat resulterade i 10 m tyg och en del av det användes till den här lilla boleron.
I DN idag kan man läsa om att allt fler vävutbildningar läggs ner, av ekonomiska orsaker och för att man tror att det är ett bristande intresse. Nog för att vävningen inte är lika stor och synlig i medierna som exempelvis stickning, men herregud, man kan ju inte bara utrota en teknik, som dessutom borde vara obligatorisk för alla mode- och designutbildningar. Om man inte förstår hur tyg blir till blir man väldigt begränsad i sin design, när man inte vet hur det beter sig och vilka fördelar ett visst material har framför ett annat.
Tydligen har också vår skolminister uttalat sig igen och kommit med den lysande kommentaren att skolslöjden bör maka på sig för fler svensktimmar. Kan inte nån sätta stopp för den mannen? Läs gärna vad Fröken Textil har att säga i frågan här.
I'm soon off to an opening of a big weaving exhibition, at the Nordic Museum in Stockholm. Students from some of Sweden's best textile schools will show their work, and you can also try the fine art of weaving at one of the looms that'll be there during the summer. At the same time, in today's newspaper you can read about how many of the specialist weaving programs at several schools in this country are closing down. It's a real shame! How can one design and make fashion, for example, without basic knowledge in weaving?
Jag försökte hitta en bild på datorn som föreställde nåt jag vävt, för under de 3 åren på HV vävde jag en hel del, tro det eller ej. Men de måste ligga nån annan stans... hm. Jag var iaf väldigt inne på ikat under en period, vilket bland annat resulterade i 10 m tyg och en del av det användes till den här lilla boleron.
I DN idag kan man läsa om att allt fler vävutbildningar läggs ner, av ekonomiska orsaker och för att man tror att det är ett bristande intresse. Nog för att vävningen inte är lika stor och synlig i medierna som exempelvis stickning, men herregud, man kan ju inte bara utrota en teknik, som dessutom borde vara obligatorisk för alla mode- och designutbildningar. Om man inte förstår hur tyg blir till blir man väldigt begränsad i sin design, när man inte vet hur det beter sig och vilka fördelar ett visst material har framför ett annat.
Tydligen har också vår skolminister uttalat sig igen och kommit med den lysande kommentaren att skolslöjden bör maka på sig för fler svensktimmar. Kan inte nån sätta stopp för den mannen? Läs gärna vad Fröken Textil har att säga i frågan här.
I'm soon off to an opening of a big weaving exhibition, at the Nordic Museum in Stockholm. Students from some of Sweden's best textile schools will show their work, and you can also try the fine art of weaving at one of the looms that'll be there during the summer. At the same time, in today's newspaper you can read about how many of the specialist weaving programs at several schools in this country are closing down. It's a real shame! How can one design and make fashion, for example, without basic knowledge in weaving?
tisdag 27 mars 2012
EN ROS ELLER VAD DET NU ÄR
Det är i alla fall det första "egna" broderiprojektet jag gjort på lång tid. Annars håller jag bara på med jobbsaker och superduperhemliga projekt (så hemliga att en liten bild på min Facebooksida fick plockas bort... men ni kommer få se det i början av sommaren). Lite trist är det att inte kunna visa arbetet på bloggen, särskilt som jag gillar work-in-progress-bilder. Den här påsömsrosen påbörjades hursomhelst igår, för att jag behövde ha något för händerna till en fotografering. Och det slog mig ännu en gång hur underbart det är att jobba med handfärgade garner. De skiftningar som garnet har gör arbetet dubbelt så roligt. Jag önskar att jag kunde erbjuda det på mina kurser, men lagret är inte så stort tyvärr.
Man får se till att använda upp alla garnsnuttar.
Det är inte heller lätt att få tiden att räcka till till egna projekt när man även har fler stick- och virkprojekt på gång än vad en kan räkna till. Jag måste ofta pausa från dem också (särskilt de stora och mer avancerade) och sticka emellan med nåt snabbt. Det senaste såg ut såhär häromdan. Nu är det lite större och klart.
It's so great to work with hand dyed yarn, I wish I could do it all the time. I also wish I had more time to do my own stuff, but right now it's just work work work. Fun work though, but things that can't be shown on the blogg yet. But I try to find the time to do some quick things, like this crochet-thingy.
Det är i alla fall det första "egna" broderiprojektet jag gjort på lång tid. Annars håller jag bara på med jobbsaker och superduperhemliga projekt (så hemliga att en liten bild på min Facebooksida fick plockas bort... men ni kommer få se det i början av sommaren). Lite trist är det att inte kunna visa arbetet på bloggen, särskilt som jag gillar work-in-progress-bilder. Den här påsömsrosen påbörjades hursomhelst igår, för att jag behövde ha något för händerna till en fotografering. Och det slog mig ännu en gång hur underbart det är att jobba med handfärgade garner. De skiftningar som garnet har gör arbetet dubbelt så roligt. Jag önskar att jag kunde erbjuda det på mina kurser, men lagret är inte så stort tyvärr.
Man får se till att använda upp alla garnsnuttar.
Det är inte heller lätt att få tiden att räcka till till egna projekt när man även har fler stick- och virkprojekt på gång än vad en kan räkna till. Jag måste ofta pausa från dem också (särskilt de stora och mer avancerade) och sticka emellan med nåt snabbt. Det senaste såg ut såhär häromdan. Nu är det lite större och klart.
It's so great to work with hand dyed yarn, I wish I could do it all the time. I also wish I had more time to do my own stuff, but right now it's just work work work. Fun work though, but things that can't be shown on the blogg yet. But I try to find the time to do some quick things, like this crochet-thingy.
torsdag 8 mars 2012
KÖRIGT
Den här veckan har jag en helt bisarr jobbvecka... eller, jag förstår att den är hyfsat normal för den del av befolkningen som jobbar heltid, inte slackiga deltidare som jag. Men efter att ha jobbat i butiken hela dan varje dag, har jag gått hem och jobbat med mitt företag fram till sängdags. Jag har också två morgonmöten inbokade, ett idag och ett imorgon, före arbetsdagens början.
Men jag ska väl inte klaga, det är jätteroligt att det är så många som är intresserade av det jag gör och vill ge mig fler saker att göra. Jag undrar bara när jag ska få sova 8 timmar per natt? Nästa vecka kanske, då jag är i Halmstad och kan koncentrera på det broderandet som ska göras. Jag undrar också när jag ska kunna göra det här textila på heltid?
Nästa vecka kommer jag alltså ha tid att blogga mer och visa bilder från den mycket trevliga helgen på Nääs. Tills vidare: ett gästspel från min fina vän A. Hon broderade ett twitterflöde från Tahrirtorget och gjorde en liten bok av det. Kolla den bokbindningen!
I'm waaay too busy this week to do any proper blogging, so I'll be back next week when I'll be able to focus on a few things instead of say... twenty. For now: a pic of a paper embroidery made by my friend A. It's a Twitter flow from the Tahrir square, turned into a book.
Den här veckan har jag en helt bisarr jobbvecka... eller, jag förstår att den är hyfsat normal för den del av befolkningen som jobbar heltid, inte slackiga deltidare som jag. Men efter att ha jobbat i butiken hela dan varje dag, har jag gått hem och jobbat med mitt företag fram till sängdags. Jag har också två morgonmöten inbokade, ett idag och ett imorgon, före arbetsdagens början.
Men jag ska väl inte klaga, det är jätteroligt att det är så många som är intresserade av det jag gör och vill ge mig fler saker att göra. Jag undrar bara när jag ska få sova 8 timmar per natt? Nästa vecka kanske, då jag är i Halmstad och kan koncentrera på det broderandet som ska göras. Jag undrar också när jag ska kunna göra det här textila på heltid?
Nästa vecka kommer jag alltså ha tid att blogga mer och visa bilder från den mycket trevliga helgen på Nääs. Tills vidare: ett gästspel från min fina vän A. Hon broderade ett twitterflöde från Tahrirtorget och gjorde en liten bok av det. Kolla den bokbindningen!
I'm waaay too busy this week to do any proper blogging, so I'll be back next week when I'll be able to focus on a few things instead of say... twenty. For now: a pic of a paper embroidery made by my friend A. It's a Twitter flow from the Tahrir square, turned into a book.
söndag 26 februari 2012
GÖR OM, GÖR RÄTT
Okej Pip, jag gillar fortfarande din fina bok jättemycket, och haklappen gick ju bra att sy. En mönsterdel liksom, inte så mycket att hålla reda på. Men jag undrar en sak: är det jag som inte förstår eller har du slarvat nåt otroligt med mönstren till kläderna? Eller är det bara just den här klänningen som blev lite tokig? För hur kan del 1 och del 2, som ska sys ihop, diffa på flera cm både på längden och bredden?
Den mönsterdel som ligger ovanpå här (front facing) ska vändsys med framsidan. Samma sak med baksidan. Men, ni som kan det här med mönsterkonstruktion: är det inte konstigt att den är så liten? Ärmhålet passar ju inte alls. Jag hade kanske kunnat köpa det om det var framsidan som var lite större, så att man får plats med bysten, men det här är ju bara fel.
Man kan ju t ex tycka att axlarna bör vara lika breda på fram- och bakstycket. Och nej, jag har inte ritat av fel, jag har kollat flera gånger.
Men okej, jag justerade lite och sydde sen precis som det stod. Jag fick knappt på mig klänningen, trots att jag gått efter stl M-L (och så himla storvuxen är jag inte). Ärmhålen var helt enkelt för små och bystmåttet för snålt tilltaget. Tack och lov att jag sydde provet i vanlig lakansväv och inte i det tyget jag skulle ha. Efter att sedan ha ritat om mönstret, justerat och mätt noga på mig själv blev det tillslut en hyfsad klänning. Nu måste jag sy nåt mer för att se om det bara var det här mönstret som var galet eller om det är nåt genomgående?
Förresten, mer bokpysselinspiration finns på den här fina bloggen!
I've had some trouble with the dress pattern from Pip Licolnes book. It makes no sense at all. After several alterations and trial-and-error-sewing I made this scalloped dress. Phew.
Okej Pip, jag gillar fortfarande din fina bok jättemycket, och haklappen gick ju bra att sy. En mönsterdel liksom, inte så mycket att hålla reda på. Men jag undrar en sak: är det jag som inte förstår eller har du slarvat nåt otroligt med mönstren till kläderna? Eller är det bara just den här klänningen som blev lite tokig? För hur kan del 1 och del 2, som ska sys ihop, diffa på flera cm både på längden och bredden?
Den mönsterdel som ligger ovanpå här (front facing) ska vändsys med framsidan. Samma sak med baksidan. Men, ni som kan det här med mönsterkonstruktion: är det inte konstigt att den är så liten? Ärmhålet passar ju inte alls. Jag hade kanske kunnat köpa det om det var framsidan som var lite större, så att man får plats med bysten, men det här är ju bara fel.
Man kan ju t ex tycka att axlarna bör vara lika breda på fram- och bakstycket. Och nej, jag har inte ritat av fel, jag har kollat flera gånger.
Men okej, jag justerade lite och sydde sen precis som det stod. Jag fick knappt på mig klänningen, trots att jag gått efter stl M-L (och så himla storvuxen är jag inte). Ärmhålen var helt enkelt för små och bystmåttet för snålt tilltaget. Tack och lov att jag sydde provet i vanlig lakansväv och inte i det tyget jag skulle ha. Efter att sedan ha ritat om mönstret, justerat och mätt noga på mig själv blev det tillslut en hyfsad klänning. Nu måste jag sy nåt mer för att se om det bara var det här mönstret som var galet eller om det är nåt genomgående?
Förresten, mer bokpysselinspiration finns på den här fina bloggen!
I've had some trouble with the dress pattern from Pip Licolnes book. It makes no sense at all. After several alterations and trial-and-error-sewing I made this scalloped dress. Phew.
torsdag 15 december 2011
VAR ÄR ULLEN?
Det är hemskt den här tiden på året. Butikerna och, i det här fallet, postorderkatalogerna är fulla av härliga, fina stickade plagg, som man kanske blir sugen på att köpa för att man inte orkar/hinner/kan sticka en vinterkofta. Det hemska uppenbarar sig när man tittar på lapp efter lapp inuti plaggen och undrar: "var f-n är ullen?" Hos de stora kedjorna är det nästan helt omöjligt att hitta "yllekläder" som faktiskt består av just ylle. Bara.
Jag har illustrerat det med en viss klädkedjas produkter eftersom jag får hem deras katalog, men det är som sagt likadant på många andra ställen. Såhär ser det oftast ut:
en ganska stor procent ull, för att få yllekänslan, men sedan uppblandat med mer akryl och ofta andra konstmaterial. Polyamid och akryl är PLAST, bara så ni vet.
Och vad är det här? Fem olika "ingredienser", där ullen står för den minsta delen (även om en del av polyamiden antagligen sitter i den där kanten i pälsimitation). Det största problemet när man blandar ull med syntetmaterial är att det bildas noppor. Syntetfibrerna bildar små hårda spetsar, som ullfibern fastnar i och, viktigast av allt, sitter kvar på. En tröja i 100% ull kan bli lite noppig med tiden, men det är lätt att plocka bort eftersom det bara sitter fast "i sig självt". Kläder i blandmaterial slits mer och fortare. Vilket genast får mig att bli misstänksam: handeln vill att våra kläder ska slitas fort, så att vi kasserar dem fortare och köper nytt. Handeln tjänar inte på att tillverka kläder som håller i 20 år eller mer.
"Men det kliar ju så med ull!" säger en del. Ja, jag har förståelse för att vissa har känslig hud, men det är också skillnad på ull och ull. Finull och merino är mycket mjukare och snällare mot huden, om än lite dyrare. Man kan göra tunna ylleplagg av den typen av ull som känns lätta mot kroppen och som andas, transporterar bort fukt och håller en varm på ett behagligt sätt. Och jag tar hellre att det kliar lite i en kofta av 100% naturmaterial än att svettas i den här mardrömmen:
Men visst, jag har också kläder i polyester och viskos, jag använder nylonstrumpbyxor. Men jag försöker minska ner på det. Särskilt när jag köper second hand väljer jag numera alltid bort svettiga konstfiberklänningar. Just för att naturmaterialen känns bättre mot kroppen och (oftast) mot miljön. Så det är väl bara till att kapitulera och inse att det inte går att handla stickat längre. I alla fall inte till billiga priser. Ska man ha en bra ylletröja får det bli en investering i ett dyrare märke. Och det är ju i grunden en bra sak.
I'm having a hard time, a very hard time indeed, understanding why all the bigger brands of clothing insist on making knitwear with other materials than wool. The clothes don't last as long as when you use 100% wool - is it all part of a bigger plan to make us consume more?
Det är hemskt den här tiden på året. Butikerna och, i det här fallet, postorderkatalogerna är fulla av härliga, fina stickade plagg, som man kanske blir sugen på att köpa för att man inte orkar/hinner/kan sticka en vinterkofta. Det hemska uppenbarar sig när man tittar på lapp efter lapp inuti plaggen och undrar: "var f-n är ullen?" Hos de stora kedjorna är det nästan helt omöjligt att hitta "yllekläder" som faktiskt består av just ylle. Bara.
Jag har illustrerat det med en viss klädkedjas produkter eftersom jag får hem deras katalog, men det är som sagt likadant på många andra ställen. Såhär ser det oftast ut:
en ganska stor procent ull, för att få yllekänslan, men sedan uppblandat med mer akryl och ofta andra konstmaterial. Polyamid och akryl är PLAST, bara så ni vet.
Och vad är det här? Fem olika "ingredienser", där ullen står för den minsta delen (även om en del av polyamiden antagligen sitter i den där kanten i pälsimitation). Det största problemet när man blandar ull med syntetmaterial är att det bildas noppor. Syntetfibrerna bildar små hårda spetsar, som ullfibern fastnar i och, viktigast av allt, sitter kvar på. En tröja i 100% ull kan bli lite noppig med tiden, men det är lätt att plocka bort eftersom det bara sitter fast "i sig självt". Kläder i blandmaterial slits mer och fortare. Vilket genast får mig att bli misstänksam: handeln vill att våra kläder ska slitas fort, så att vi kasserar dem fortare och köper nytt. Handeln tjänar inte på att tillverka kläder som håller i 20 år eller mer.
"Men det kliar ju så med ull!" säger en del. Ja, jag har förståelse för att vissa har känslig hud, men det är också skillnad på ull och ull. Finull och merino är mycket mjukare och snällare mot huden, om än lite dyrare. Man kan göra tunna ylleplagg av den typen av ull som känns lätta mot kroppen och som andas, transporterar bort fukt och håller en varm på ett behagligt sätt. Och jag tar hellre att det kliar lite i en kofta av 100% naturmaterial än att svettas i den här mardrömmen:
Men visst, jag har också kläder i polyester och viskos, jag använder nylonstrumpbyxor. Men jag försöker minska ner på det. Särskilt när jag köper second hand väljer jag numera alltid bort svettiga konstfiberklänningar. Just för att naturmaterialen känns bättre mot kroppen och (oftast) mot miljön. Så det är väl bara till att kapitulera och inse att det inte går att handla stickat längre. I alla fall inte till billiga priser. Ska man ha en bra ylletröja får det bli en investering i ett dyrare märke. Och det är ju i grunden en bra sak.
I'm having a hard time, a very hard time indeed, understanding why all the bigger brands of clothing insist on making knitwear with other materials than wool. The clothes don't last as long as when you use 100% wool - is it all part of a bigger plan to make us consume more?
onsdag 12 oktober 2011
DET BLIR TYVÄRR INTE ROLIGARE ÄN SÅHÄR
Det är allt jag gör den här veckan (och nästa): går upp, jobbar, åker hem, äter, fortsätter jobba, fast nu med beskrivningarna till boken. Det går sakta men säkert framåt. Mitt mål är minst två beskrivningar per dag. Jobbigt att jag samtidigt sträckläser Låt den rätte komma in och har en käresta på telefonavstånd. Det är så mycket man skulle vilja hinna med varje dag, men det äts liksom upp av det där lilla besväret att tjäna pengar. Hur kunde det bli så?
Writing on the new book, making a living. Trying to have a life at the same time. An equation that doesn't seem to add up.
Det är allt jag gör den här veckan (och nästa): går upp, jobbar, åker hem, äter, fortsätter jobba, fast nu med beskrivningarna till boken. Det går sakta men säkert framåt. Mitt mål är minst två beskrivningar per dag. Jobbigt att jag samtidigt sträckläser Låt den rätte komma in och har en käresta på telefonavstånd. Det är så mycket man skulle vilja hinna med varje dag, men det äts liksom upp av det där lilla besväret att tjäna pengar. Hur kunde det bli så?
Writing on the new book, making a living. Trying to have a life at the same time. An equation that doesn't seem to add up.
torsdag 30 juni 2011
KLÄDER OCH KONSUMTION
Jag kan inte sluta tänka på det, den här ökande klädkonsumtionen som smugit sig in de senaste åren. Jag har ett vagt minne av att det förut fanns säsonger, kollektioner, även i de större kedjornas butiker. Att man gick ut och köpte sig en vårjacka, när den gamla blivit för sliten. Inte bara för att jackan är snygg och billig.
Idag läser jag istället i tidningarna (DN 26/6 och 27/6) att vår konsumtion av kläder har ökat med ca 40 % de senaste 10 åren och att vi slänger textil på samma sätt som vi slänger mat. Slänger!? För att kläderna inte håller eller för att vi tröttnat? Men ändå, man slänger väl inte, man lämnar väl till Myrorna? Jag begriper det inte, och det har börjat oroa mig. Textilindustrin, som jag själv medverkar i på ett sätt, om än i blygsam skala, är en av de stora miljöbovarna i samhället. Det går inte att bortse ifrån. Och visst tas det steg för att hitta miljövänligare färgningsprocesser och det experimenteras med nya material som till exempel lyocell. Men allt det där arbetet är väl liksom lite förgäves om vi samtidigt ökar konsumtionen på ett ohållbart sätt?
Men vad ska man göra då? Jag älskar mode och kläder. Den där bilden ovan är en av mina garderober, min klänningsgarderob (kjolar och koftor hänger i en annan och toppar och strumpbyxor finns i en tredje). Lite trångt, eller hur? Till mitt försvar måste jag säga att mycket är inköpt på second hand och att flera av plaggen har jag haft i säkert 10 år. Jag rensar ibland och ger till Myrorna eller vänner, men faktum kvarstår: jag har mer kläder än vad jag har plats för. Jag köper nytt fastän jag inte direkt står utan. Jag konsumerar också, och utan dåligt samvete, till jag hörde talas om Modemanifestet av Sofia Hedström. Jag måste verkligen läsa den och se hur hon gick ett helt år utan att köpa ett enda plagg. Det skulle säkert vara möjligt för mig också, med tanke på att jag nog skulle kunna kombinera ihop det jag har på 365 olika sätt utan problem.
Mångas konsumtion handlar om någon slags vag dröm om Det Där Perfekta Plagget. För mig har det alltid handlat om Juliette Binoche's klänning som hon bar i Den engelska patienten. Jag var 15 när jag såg filmen och blev minst lika kär i snittet på den 40-talsklänningen som i Ralph Fiennes (innan brännskadan).
Hur lycklig blev jag inte när jag såg att HM hade gjort något väldigt snarlikt i sommarens WaterAid Collection? Jag tittade på bilder på nätet, letade efter den i butiker men såg den bara på en expedit och åh! Den var minst lika fantastisk som jag trodde! Så jag gick hem och beställde från postorder för första gången sedan 90-talet. Att 25% av vinsten går till att hjälpa människor i Indien, Pakistan och Bangladesh att få rent vatten är såklart också bra. Man får bara hoppas att pengarna hamnar där de ska.
Det jag vill säga med det här är att jag ska försöka börja tänka igenom mina inköp bättre. Det här var en klänning som jag verkligen ville ha och fick vänta lite på att få, istället för nåt jag bara plockade på mig under en slöshoppingrunda. Det är alldeles för lätt att impulshandla kläder man inte egentligen behöver. Och som med äkta kärlek kommer jag inte tröttna på den i första taget. En hyfsat välsydd klänning med fin passform och klädda knappar kan man ha tills den är alldeles utsliten. Och då gör man nåt annat av tyget, bara för att minnas den.
Här försökte jag posera med mina lika blåa väninnor på midsommar. Det gick väl sådär.
Jag kan inte sluta tänka på det, den här ökande klädkonsumtionen som smugit sig in de senaste åren. Jag har ett vagt minne av att det förut fanns säsonger, kollektioner, även i de större kedjornas butiker. Att man gick ut och köpte sig en vårjacka, när den gamla blivit för sliten. Inte bara för att jackan är snygg och billig.
Idag läser jag istället i tidningarna (DN 26/6 och 27/6) att vår konsumtion av kläder har ökat med ca 40 % de senaste 10 åren och att vi slänger textil på samma sätt som vi slänger mat. Slänger!? För att kläderna inte håller eller för att vi tröttnat? Men ändå, man slänger väl inte, man lämnar väl till Myrorna? Jag begriper det inte, och det har börjat oroa mig. Textilindustrin, som jag själv medverkar i på ett sätt, om än i blygsam skala, är en av de stora miljöbovarna i samhället. Det går inte att bortse ifrån. Och visst tas det steg för att hitta miljövänligare färgningsprocesser och det experimenteras med nya material som till exempel lyocell. Men allt det där arbetet är väl liksom lite förgäves om vi samtidigt ökar konsumtionen på ett ohållbart sätt?
Men vad ska man göra då? Jag älskar mode och kläder. Den där bilden ovan är en av mina garderober, min klänningsgarderob (kjolar och koftor hänger i en annan och toppar och strumpbyxor finns i en tredje). Lite trångt, eller hur? Till mitt försvar måste jag säga att mycket är inköpt på second hand och att flera av plaggen har jag haft i säkert 10 år. Jag rensar ibland och ger till Myrorna eller vänner, men faktum kvarstår: jag har mer kläder än vad jag har plats för. Jag köper nytt fastän jag inte direkt står utan. Jag konsumerar också, och utan dåligt samvete, till jag hörde talas om Modemanifestet av Sofia Hedström. Jag måste verkligen läsa den och se hur hon gick ett helt år utan att köpa ett enda plagg. Det skulle säkert vara möjligt för mig också, med tanke på att jag nog skulle kunna kombinera ihop det jag har på 365 olika sätt utan problem.
Mångas konsumtion handlar om någon slags vag dröm om Det Där Perfekta Plagget. För mig har det alltid handlat om Juliette Binoche's klänning som hon bar i Den engelska patienten. Jag var 15 när jag såg filmen och blev minst lika kär i snittet på den 40-talsklänningen som i Ralph Fiennes (innan brännskadan).
Hur lycklig blev jag inte när jag såg att HM hade gjort något väldigt snarlikt i sommarens WaterAid Collection? Jag tittade på bilder på nätet, letade efter den i butiker men såg den bara på en expedit och åh! Den var minst lika fantastisk som jag trodde! Så jag gick hem och beställde från postorder för första gången sedan 90-talet. Att 25% av vinsten går till att hjälpa människor i Indien, Pakistan och Bangladesh att få rent vatten är såklart också bra. Man får bara hoppas att pengarna hamnar där de ska.
Det jag vill säga med det här är att jag ska försöka börja tänka igenom mina inköp bättre. Det här var en klänning som jag verkligen ville ha och fick vänta lite på att få, istället för nåt jag bara plockade på mig under en slöshoppingrunda. Det är alldeles för lätt att impulshandla kläder man inte egentligen behöver. Och som med äkta kärlek kommer jag inte tröttna på den i första taget. En hyfsat välsydd klänning med fin passform och klädda knappar kan man ha tills den är alldeles utsliten. Och då gör man nåt annat av tyget, bara för att minnas den.
Här försökte jag posera med mina lika blåa väninnor på midsommar. Det gick väl sådär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
