FÄRGA MED TE


Jag såg filmen Vera Drake häromkvällen. De vanligaste fraserna i den var "fancy a nice cup o' tea?" och "I'll put the kettle on, dear". Underbart brittiskt.
Men drycken går att använda till annat än mysiga afternoon tea-stunder: man kan färga tyg och garn med den! Perfekt om man vill dämpa ner ett kritvitt tyg eller bara få fram en mer varierad, romantisk färgskala. Det blir olika effekt beroende på vilket tyg/garn man färgar, vilket te man använder och hur länge det får ligga och dra.




Det är ingen exakt färgningsmetod, på det sättet att man räknar ut recept för att alltid få likadant resultat, men jag gillar det slumpmässiga i det. Det är experiment och blir som det blir, men blir oftast fint. Man behöver dessutom inga hjälpkemikalier för att få det att fästa. Jag har inte provat att färga ull med te än, så det blir väl nästa grej att prova.



Jag använde te för att ge tyget till den här lampskärmen en svagt gammelrosa ton. Och ett litet hemligt avslöjande: lampfoten i boken är ingen riktig lampfot, det är en vas. Så kan man fuska med foto... men den här rosa är riktig. Jag lovar.

HUR MAN SPÄNNER ETT LITET BRODERI

När man har broderat klart kan man stryka sitt broderi för att få det slätt. Men det blir aldrig så slätt som när man våtspänner. Det är som magi, hur det mest skrynkliga tyg rätar ut sig. Små broderier kan man spänna på strykbrädan.


Man nålar upp det med knappnålar, ganska tätt längs med alla kanter. Sträck tyget lite när du nålar och se till att det blir lika sträckt åt alla håll och kanter. Lägg över en fuktig duk och låt torka.


Tag bort och - voilá! Tyget är slätt. Plocka bort nålarna.


Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här, kanske en till lavendelpåse för att mota bort pälsängrarna.
Har man större broderier får man spänna dem på en träskiva som man lagt ett lakan över och använda häftstift istället för nålar.


(Och nej, jag har inga bilder från igår. Men stort tack alla som kom, köpte böcker och broderade!)

EN GLAD ÖVERRASKNING

Jag fick höra genom "min" fotograf Karin Björkquist att vi är med i nya numret av superpysseltidningen 101 nya idéer. Kul! I vanliga fall brukar ju tidningen höra av sig först, men tja, det kan ju vara kul med överraskningar också. Och AD:n hade gjort ett väldigt fint jobb och lagt in broderimönstren i bilden.

Dessutom hade de med beskrivning på en synnerligen bedårande isbjörn, virkad av Annika Messing. Synd bara att jag får så ont i tummen när jag försöker virka, annars hade jag lätt gett mig på att göra en sån. Hög byxlinning ska aldrig underskattas.

HEMSLÖJDSMINGEL


Igår var det smygläsning för tidningen Hemslöjds nya nummer. Och nya namn! Sedan starten 1933 har den hetat Hemslöjden och så länge jag minns (vilket iofs inte är särskilt länge i sådana här sammanhang) har den haft samma utseende, mer eller mindre. Men nu var det dags för en fräsch nystart, med ny layout och nytt namn som sagt. Jag kan bara säga att jag gillar't. En bra tidning har blivit ännu lite bättre.


Två av slöjdarna som medverkar i nya numret var på plats och fick berätta lite om vad de gör. Erik Torstensson, ovan, som tovar bisarra djur och Elin Ivre, som jag nämnt tidigare. Hon berättade mer om sin handsydda dräkt och varför den är just svart.
I bakgrunden skymtar också den fantastiskt galna ullklänningen som ni kan se på bild i nya numret.




Fullt med folk och fina gummor och gubbar.


Jag älskar mitt jobb, som gör att jag får ta del av allt sånt här.

LÖRDAGSTIPS, REDAN PÅ EN MÅNDAG


Om man har en ledig lördag och vill säga hej till mig så kommer jag signera böcker och ha broderiworkshop på garnaffären Ulligt på Lidingö. Det blir mellan 12 & 15 och all info finns på hemsidan.
Väl mött eller vad man säger!

(Bilden är ett inspirationscollage från när jag skulle börja jobba med boken och... tja, jag behövde nån bild till det här inlägget.)

I ANDRA HAND


Jag älskar second hand. Både att handla och lämna in saker man inte använder längre, själva idéen om att bara för att man själv inte gillar nåt så betyder inte det att inte andra gör det. Och såklart känslan av att göra riktigt unika fynd.

Under min senaste rensning hittade jag de här gamla vantarna, som jag inte använt på flera år. Och eftersom de inte använts på länge kommer de nog inte användas i framtiden heller, så... iväg med dem.
Men de påminde mig om en väldigt betydelsefull tid i mitt liv, när jag fick boken Do Redo - konsten att slakta en tröja, gjord av Katarina Brieditis, Katarina Evans och Anna-Stina Lindén Ivarsson. Den öppnade verkligen mina ögon för att man kan göra tokiga, galna, roliga och snygga saker själv, t ex av gamla ylletröjor (som den här gråa). Och att allt blir ännu lite bättre med broderier på.


(Dessutom är ju lapptäcken tidiga och tydliga exempel på återbruk)

SVART SOM NATTEN

Det är väl ganska uppenbart att jag är en person som gillar färg. Starka färger och mönster blandade hej vilt. Jag har bara ett par helsvarta klädesplagg nuförtiden, efter den obligatoriska svarta tonårsperioden. Men svart kan faktiskt vara oerhört vackert och inspirerande.


Helena Hörstedt har gjort sig ett namn med sina monokroma och otroligt välarbetade skapelser, som den här för Norrlandsoperan.

För några helger sedan var jag på Södra Teatern här i Stockholm när Art's Birthday Party firades. Midaircondo gjorde en suggestiv spelning där och liknade mystiska prästinnor i sina svarta rockar och turbaner. Underbart.


Efter en titt hos Strawberry Koi får man ofta lust att klä sig snyggt. Lite överraskande blev jag sugen på svarta klänningar när jag såg den här bilden där för ett tag sedan. Jag önskar bara att modellerna inte var så anorektiska...


Och det är alltid inspirerande med folk som gör sjukt snygga grejer. Elin Ivre har gjort en helsvart folkdräkt på sin utbildning i folklig sömnad på Sätergläntan. Läs mer om den på hennes hemsida och i nya numret av tidningen Hemslöjd, som kommer snart (japp, de har bytt namn).

(bilden har jag lånat från bloggen Hemslöjdsgoten. Fantastiskt namn!)


Så, jag var ute och kollade i klädaffärer i förra veckan, och mycket är ju svart, som vanligt, för det är enkelt och säkert att bära. Men för en gångs skull tyckte jag inte att det var tråkigt, utan just inspirerande. Dels att helsvarta plagg kan vara vackra i sig och dels började tankarna snurra hur jag kan göra om dem. Bara den här lilla spetsdetaljen på collegetröjan födde säkert tre nya idéer.



Tids nog ska ni få se vad det blir av klänningen och tröjan.

BREV


Jag fick ett brev häromdan från bloggläsaren Kerstin. Förutom att ha ett alldeles bedårande kuvert låg däri en beskrivning på handarbeten från tidningen Husmodern, årgång 1951.
Det är stickade vantar och en hätta, broderad på nånting som heter ylleboj. Är det någon som vet vad det är? Jag hade aldrig hört talas om det innan. Det ser ut ungefär som vadmal, men på baksidan av tidningsurklippet finns fler broderier, som man kan beställa. Bland annat en kudde, sydd på "bara" boj. Är det skillnad tro?


Man kunde också beställa ett halvfärdigt korsstygnsbroderi, där själva blommönstret är broderat, så att man själv bara färdigställde botten. Eftersom "att sy ett sådant motiv kan vara för arbetsamt för oss jäktade nutidsmänniskor". Det är service! Eller lite tråkigt. Det är ju blommorna som är det roliga.

Hur som helst, tack så mycket för brevet Kerstin!

EN IDÉ


Man kanske borde göra en delsbotopp nån gång?

KÄRLEK & KREATIVITET

När en film börjar med närbilder på nål och tråd som går genom tyg vet man nästan att det kommer bli bra. När det dessutom är en film gjord av Jane Campion är det också säkert att det kommer handla om mycket mer än bara skönhet.



Hennes Bright Star handlar om John Keats sista år i livet (han dog 1821, bara 25 år gammal). Men främst berättar den om hans stora kärlek, Fanny Brawne. Hon är en ung och självständig kvinna med en sprudlande kreativitet, som tar sig uttryck i sömnad och ett egensinnigt klädmode. Hon verkar mer säker i sin kreativitet än Keats och hans vän Charles Brown tillsammans och tystar effektivt Brown när han gör sig lustig över hennes intresse för band och rosetter: hon kan åtminstone tjäna pengar på det.

Och jag har nog aldrig gråtit så mycket till en film. Här var första gången, bara för att det var så vackert:


Dessutom hade hon schysta skor.

Men den lämnade mig ändå med en gnagande fråga: måste kvinnor så ofta gå upp i sin älskades liv, och i själva kärleken, att de glömmer sitt eget? Under andra halvan av filmen ser man knappt att Fanny ens tar i en nål. Och när hennes lillasyster vill ha hjälp med sitt broderi utbrister hon, sjuk av längtan och oro: I don't care a damn for stitches!

Jag vet att det här var 1800-talet. Jag vet att det är generaliserande och att många kvinnor idag inte har några som helst problem med att kombinera eget skapande med relationer. Men jag undrar liksom var Fanny själv tog vägen i den här berättelsen?
På så sätt tycker jag bättre om en annan av Campions huvudpersoner, Ada McGrath i Pianot. Hon gör många uppoffringar i sitt liv, men hon kompromissar aldrig med det som är viktigast: att hon får uttrycka sig genom konsten, i det fallet musiken.


Fast är det något jag lärt mig är det att kärleken inte har någon logik.

EN BRA PENNA

När jag gjorde den röda munkjackan hade jag världens bästa märkpenna: en slags tuschpenna som satt som berget när man sydde, men sen gick bort med vatten hur lätt som helst. Naturligtvis var den från Japan och ägd av skolan.

Sen dess har jag letat efter någon iaf hälften lika bra. Och nu har jag kanske hittat den!


För vadmalsmuddarna jag tänker göra (inspirerade av de här) skissade jag först upp ett mönster med en vit träfärgpenna. Man kan göra mallar i papper och rita efter, eller köra lite på fri hand och titta på fina inspirationsbilder samtidigt.


Eftersom det ska vara band nertill nålade jag fast det och skissade sen. Ritar man fel går det ganska lätt att gnugga bort träfärgpennan. Sen kom det bästa! Den här pennan, White Marker, letade jag upp på nätet och köpte på Canvas i Göteborg i höstas. (De har en webshop, men jag skulle ju ändå dit så...) Med den fyllde jag i mönstret på tyget.



Det syns inte så mycket först, men när bläcket torkat så framträder strecken. Det ser ut som det gjorde med den japanska pennan, och verkar sitta lika bra. Verkligen ett smidigt alternativ när man vill rita mönster på ylle!
Har ni några tips på bra märkpennor annars?

DAGENS BOKTIPS


Jag var på IKEA och hittade den här superfina boken på tygavdelningen, av Lena Allbom och Stina Holmberg, med foton av Marcus Lawett. Och visst, den är som en mer exklusiv reklamkatalog för IKEA:s egna tyger, men med såhär vackra och inspirerande bilder gör inte det så mycket.


Blandat med fotona är små, enkla beskrivningar av hur man kan förändra sitt hem med textil... och som förändrade min syn på vad och framförallt hur man kan göra, en aning. Det är mer häftpistol än overlockmaskin, om man säger så. Och att allt inte behöver vara så satans perfekt. Det blir vackert ändå.



Det här förstår ni att jag gillar.



Jag har länge ansett att sy blixtlås är något av det värsta man kan göra, och att kuddfodral lika väl kan sys omlott eller knytas ihop med band. Nu fick jag mer inspiration i den andan - hurra!


För fler textila heminredningstips kan jag rekommendera att titta in på den amerikanska modebloggen Blooming Leopold. Hon har fotat hos sin vän Colleen, som ser ut att ha det väldigt mysigt hemma. Bara att få ha en himmelsäng... det ni.

Ha en trevlig pysselhelg!

A ROSE IS STILL A ROSE


Jag vill också ha en rosenknoppstopp.

(Bilden är från Facehunter)