En av de konstnärer jag inspirerats mest av, särskilt när jag började brodera mer på allvar, är Karin Larsson. Ett tag var jag helt besatt av hennes textilier och inredningen i Sundborn, ville döpa mina framtida barn till Lisbet, Kersti och Esbjörn, ritade av hennes mönster och Carl Larssons blommor. Allt för att lära mig. Det enda jag hade svårt för var hur hon kunde ge upp sitt eget konstnärsskap för att bli hans fru. Men kanske tröttnade hon bara på att måla (en teknik som ansågs "fin") och hittade sitt eget uttryckssätt i textilen istället? Den tanken har jag i alla fall lättare att acceptera.
Carl har ofta återgett Karins textilier i sina målningar på ett väldigt fint sätt. Man kan ana hur de är gjorda, bara genom målningen, samtidigt som de nästan är ännu vackrare än på riktigt. Nästan.
(Bilderna är från Lena Rydins bok Den lustfyllda vardagen)Man kan verkligen se spåren av Karin i mina tidiga mönster. Jag älskar den här duken för att den är så direkt. Det var innan jag tänkte så mycket, utan bara gjorde.
2 kommentarer:
Hejsan!! Jag har snurrat in på din fina blogg och är även jag en broderifantast. jag är precis klar civilekonom och kan ibland undra varför jag valde denna rätt så tråkiga och ej så kreativa väg i livet istället för att våga mig på ngt roligare och kreativt tillfredställande. Men till det jag ville komma: jag är Karin Larssons barnbarns barnbarn : ) och jag har själv broderat det mesta som finns att brodera i huset. Jag bor där på somrarna och brukar gå in och fota på nära håll och rita av för att sen brodera. Ville mest ge dig lite beröm för den fantastiska duken. Va fin den är! Påminner mycket om Karin! Jättefin!!!
Nä, är det sant?! Fan va kul och häftigt! Jag har varit i Sundborn två gånger, första när jag var typ 6 år, och det satte verkligen spår... så tack så jättemycket för berömmet, va glad jag blir :D Fortsätt brodera, det är aldrig för sent!
Skicka en kommentar