FINT PRIS

Torsdag förra veckan var en rolig kväll. Då fick jag och 24 andra formgivare pris på KB av Svensk Bokkonst för böcker som kom ut under förra året. Jag är otroligt glad, stolt och hedrad! Både personligen och för att broderi som konstform uppmärksammas i sådana här sammanhang. Att det dessutom satsas på att göra pocketboken vacker och arbetad är lite extra kul (de flesta andra vinnarna var inbundna böcker). Jag gillar pocket - bra böcker till bra pris, som är lätta att ta med. Så tack för det, Bonnier pocket.

Ett stipendium till en ung formgivare (grymma Moa Schulman) delades ut och nytt för i år var att en av böckerna även blev Årets vackraste bok och fick en staty. Vi andra fick "nöja oss" med äran, ett diplom och en fin blomma. 

Jag var i fint sällskap av bl a Jockum Nordström och min favvo, Lotta Kühlhorn. Hon fick pris både för Augustprisvinnande Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma (som jag verkligen kan rekommendera att läsa i den illustrerade utgåvan, det ger så mycket mer) och den här, Skräpliv, som jag blev väldigt nyfiken på. Tanken bakom är att boken ska likna ett pass. Jag fick även lite psalmbokkänsla.

Anna Höglund, en annan av mina favoriter.

Jag blev också sugen på att läsa den här, Min man dog tusen gånger, skriven och illustrerad av Rebecka Nordström Graf. Det var även kul att Bonniers vegetariska kokbok, den snyggaste vegokokbok jag sett (och med massor av bra recept), fick pris, även om jag inte lyckades ta kort på den (det var rätt trångt runt böckerna efter prisutdelningen). Man kan gå och titta på böckerna på KB fram till sista augusti.

I den fina katalogen med alla vinnarna kan man läsa motiveringarna. Och extra plus att baksidorna lyfts fram!

NYHETENS BEHAG

Idag ska jag skriva om något som jag tror många av er kreativa personer som läser den här bloggen känner igen er alltför väl i: varför är det så mycket roligare att starta ett nytt projekt än att slutföra ett gammalt? Jag vet inte. Det är kanske en av livets stora gåtor, i stil med "är vi ensamma i universum?", "varför kommer vissa människor alltid försent?" och "vad kommer hända med mitt pensionssparande?" Men det har möjligtvis att göra med adrenalinpåslaget som kommer när man gått och längtat, tänkt på och planerat ett projekt i huvudet och äntligen får se det komma ut genom fingrarna. Det är obetalbart, en kick varje gång. Och när adrenalinet lägger sig infinner sig visserligen behaget att lugnt och metodiskt brodera/sticka/tälja vidare, men det är liksom inte samma sak. I huvudet börjar dessutom nästa projekt pocka på uppmärksamheten... och så sitter man där igen, man bara måste kolla hur det blir med det där garnet... och så vidare. 

I förra veckan var jag tvungen att köpa lite garn i de färger jag saknade och "bara testa lite" på ett mönster jag ritade för ett bra tag sedan. Tyvärr var det ju beroendeframkallande roligt att sy korsstygn i ull på aidaväv.

När jag istället kanske borde bestämma om det ska vara en annan färg på det här gamla broderiet, som jag började med i olika blåa nyanser men inte riktigt älskar.

Eller den här lilla duken jag började med för flera år sedan! Skulle inte ta särskilt lång tid att sy klar.

Eller evighetsprojektet äggvärmaren, som inte kommer bli klar den här påsken heller, trots att den egentligen är rolig att sy... ååh, ångest, stoppa ner den i påsen igen! Och då har jag inte ens visat de virk- och stickprojekt jag har på gång samtidigt. Dessutom är det här bara hobbybroderier, inte jobbroderier.
Är det någon av er läsare som har tips på hur man får saker färdiga?

UTSTÄLLNINGSEXTAS

Nåja, men en utställning som verkligen är värd ett besök för alla textilintresserade är Marina Aittalats, som visas på Almgrens sidenväveri t.o.m 26/4. Jag var där i torsdags på vernissagen. Huvudnumret är denna fantastiska klänning, inspirerad av Sofia Magdalenas brudklänning, notera slottet som är målat på väggen i bakgrunden. Marina har jobbat i sidenorganza, i samma teknik som hon gjorde i sitt examensarbete från HV skola 2011, som jag tyckte mycket om. Klänningen och släpet var upphängda i tunna silvertrådar och svävade fram över golvet, något som verkligen måste upplevas på plats. Där fanns också en fin redogörelse för arbetsprocessen, och sånt gillar ju jag.

På första våningen visades fler av Marinas tidigare verk. I flera syns hennes intresse för geometri (och, såklart, skrädderi), som i den här tjusiga korsetten i lin och silke. Alla tyger är handvävda av Marina och när jag gick runt och tittade fascinerades jag av hur skickligt och lekfullt hon integrerar vävningen i sömnaden. Jag undrar om hon redan vet exakt hur plagget/objektet ska sys när hon sätter upp väven? Men jag hann inte säga så mycket mer än "hej", "grattis" och "får jag fota?". Det brukar ju vara så på vernissager.

Jag gillar också väldigt mycket hur hon experimenterar med tyg och stygn för att gestalta något, som snö. Visst liknar det smältande vårsnö, särskilt om man kisar lite? Och den sista bilden här, som är textila tolkningar av delarna i det lilla fotot som skymtar nere till vänster (det är taget i en gränd utanför HV). Bara det faktum att flera av "tavlorna" är oregelbundna i formen och trots sina olikheter i färg och strukturer skapar en helhet. Bilden gör det inte rättvisa, så om du har möjlighet: gå genast och se utställningen och titta närmare.

EN SEXKANTIG KUDDE

Nja, kudden är i den vanliga fyrkantiga formen, men den är sydd av sexkantingar! I helgen betade jag av ännu ett projekt på sy-färdigt-listan och det var den här hexagonkudden jag skrivit om tidigare. Den skulle monteras på ett tyg, få en baksida och någon slags stänganordning.

Hexagonerna sydde jag ju ihop för hand, men när det kom till monteringen fick det bli maskinsöm. För att kudden skulle bli 50x50 behövdes det alltså en smal tygremsa upptill och nertill. Jag lade den under, nålade och sydde en raksöm precis intill kanten. Tycker att det blir fint att se den där spetsiga kanten som blir av tygbitarnas form.

Baksidan sydde jag av ett enfärgat loppisörngott. Jag behöll den breda fållen på örngottet och sydde knapphål mitt på det. Hade inte knappar i samma storlek och modell, men de här tre är i alla fall i samma färgskala som tygerna på framsidan (och på kudden bredvid), och det kan ju vara gott nog.

LITE MER PAPPERSBRODERI

Det blev ett par tidskriftshållare också, utsmyckade med äpplen och päron i lingarn. För det är ju alltid kul med frukt. Hållarna var några gamla vi hade hemma, från IKEA tror jag.

Och en sak jag glömde skriva i förra inlägget: det är mycket svårare att pricka rätt med nålen när den ska upp från avigsidan när man broderar på papper än på tyg. Nästan omöjligt, faktiskt. Det man får göra då är att hela tiden vrida och vända på arbetet, så att man ser var man sticker in nålen från avigsidan. Kan tyckas meckigt, men det gör att broderandet flyter på bättre och håller eventuell frustration i schack. Lycka till!

KORSSTYGN PÅ PAPPER

Imorgon fredag ska jag vara på Beckmans designhögskola och brodera med några av formeleverna. Ska bli spännande! Jag tänkte att de bland annat ska få brodera på papper, så igår förberedde jag några fler visnings-ex.

Det man gör är följande:
1. rita upp ett mönster på stort eller litet rutpapper (jag hämtade inspiration från Elsie Svennås' Märkbok från 1955)
2. klipp ut mönstret och tejpa fast det på den pappersbit/kartong du vill brodera på
3. stick hål, med en nål, precis där rutorna möts, genom båda lagren papper
4. du får då ett mönster som ser ut ungefär såhär:

5. brodera, genom att hela tiden hålla koll på ditt orginalmönster, med sytråd eller annan tunn tråd (du kan naturligtvis göra ett mycket större mönster, sticka hål med en grov nål och brodera med t ex lingarn)

Jag gjorde en ask av det här pappret.