Igår gick jag till en av de finaste second hand-butiker som finns i Stockholm, Old Touch vid Odenplan. Den är proppfylld med underbara saker: spetsar, hattar, sherryglas, dukrullar, askar och mycket mer. Kika in här.
Det jag var halvt på jakt efter var gamla örngott, som jag skrivit om tidigare. Mest för att den gamla sortens lakansväv är helt oslagbar. Silkeslen, slitstark, ingen tendens att noppa (vilket de flesta av mina nyköpta lakan gör... suck). Mycket riktigt, jag hittade en hel korg med örngott, vitbroderade monogram och allt. Men 95 kronor styck... det går bara inte.
Varför är det såhär? Varför kan jag inte betala för något som jag vet är av bra kvalitet, är välgjort och t o m har en historia bakom? En människa har lagt ner sin själ i detta örngott och jag kan inte ens avvara hundra spänn (som jag senare (nästan) fikade upp istället...) En del av förklaringen är att jag inte tjänar särskilt mycket pengar, så jag måste överväga vad jag handlar, vilket leder till att jag inte överkonsumerar, som ju är en bra sak. Men mest handlar det nog om att jag vill göra fynd, särskilt när jag handlar second hand. Jag betalar sällan mer än 150 kronor för en klänning och textil tycker jag ska ligga runt 50 spänn. Samtidigt jobbar jag ju själv med textil och tycker att det är jätteviktigt att man som utövare av ett hantverk ska få själigt betalt. Men i det här fallet betalar jag ju inte den som vävt tyget, sytt och broderat örngottet, utan endast butiken som säljer det vidare. Det är en knivig fråga det där... eller så är det bara mitt småländska arv som gör mig så snål att jag inte vet mitt eget bästa.
Hursomhelst, jag "stödde" butiken (som jag ju vill ska finnas kvar) genom att inhandla två svarta hårkammar och ett sött rosa hårspänne. Lite fyndande blev det alltså.
Annars så hjälper jag farmor att virka klart en duk, eftersom hon inte ser så bra längre och inte kan ägna sig åt handarbete. Jag vågar knappt tänka på den dag jag själv hamnar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar