Jag kan inte sluta tänka på det, den här ökande klädkonsumtionen som smugit sig in de senaste åren. Jag har ett vagt minne av att det förut fanns säsonger, kollektioner, även i de större kedjornas butiker. Att man gick ut och köpte sig en vårjacka, när den gamla blivit för sliten. Inte bara för att jackan är snygg och billig.
Idag läser jag istället i tidningarna (DN 26/6 och 27/6) att vår konsumtion av kläder har ökat med ca 40 % de senaste 10 åren och att vi slänger textil på samma sätt som vi slänger mat. Slänger!? För att kläderna inte håller eller för att vi tröttnat? Men ändå, man slänger väl inte, man lämnar väl till Myrorna? Jag begriper det inte, och det har börjat oroa mig. Textilindustrin, som jag själv medverkar i på ett sätt, om än i blygsam skala, är en av de stora miljöbovarna i samhället. Det går inte att bortse ifrån. Och visst tas det steg för att hitta miljövänligare färgningsprocesser och det experimenteras med nya material som till exempel lyocell. Men allt det där arbetet är väl liksom lite förgäves om vi samtidigt ökar konsumtionen på ett ohållbart sätt?
Men vad ska man göra då? Jag älskar mode och kläder. Den där bilden ovan är en av mina garderober, min klänningsgarderob (kjolar och koftor hänger i en annan och toppar och strumpbyxor finns i en tredje). Lite trångt, eller hur? Till mitt försvar måste jag säga att mycket är inköpt på second hand och att flera av plaggen har jag haft i säkert 10 år. Jag rensar ibland och ger till Myrorna eller vänner, men faktum kvarstår: jag har mer kläder än vad jag har plats för. Jag köper nytt fastän jag inte direkt står utan. Jag konsumerar också, och utan dåligt samvete, till jag hörde talas om Modemanifestet av Sofia Hedström. Jag måste verkligen läsa den och se hur hon gick ett helt år utan att köpa ett enda plagg. Det skulle säkert vara möjligt för mig också, med tanke på att jag nog skulle kunna kombinera ihop det jag har på 365 olika sätt utan problem.
Mångas konsumtion handlar om någon slags vag dröm om Det Där Perfekta Plagget. För mig har det alltid handlat om Juliette Binoche's klänning som hon bar i Den engelska patienten. Jag var 15 när jag såg filmen och blev minst lika kär i snittet på den 40-talsklänningen som i Ralph Fiennes (innan brännskadan).
Hur lycklig blev jag inte när jag såg att HM hade gjort något väldigt snarlikt i sommarens WaterAid Collection? Jag tittade på bilder på nätet, letade efter den i butiker men såg den bara på en expedit och åh! Den var minst lika fantastisk som jag trodde! Så jag gick hem och beställde från postorder för första gången sedan 90-talet. Att 25% av vinsten går till att hjälpa människor i Indien, Pakistan och Bangladesh att få rent vatten är såklart också bra. Man får bara hoppas att pengarna hamnar där de ska.
Det jag vill säga med det här är att jag ska försöka börja tänka igenom mina inköp bättre. Det här var en klänning som jag verkligen ville ha och fick vänta lite på att få, istället för nåt jag bara plockade på mig under en slöshoppingrunda. Det är alldeles för lätt att impulshandla kläder man inte egentligen behöver. Och som med äkta kärlek kommer jag inte tröttna på den i första taget. En hyfsat välsydd klänning med fin passform och klädda knappar kan man ha tills den är alldeles utsliten. Och då gör man nåt annat av tyget, bara för att minnas den.
Här försökte jag posera med mina lika blåa väninnor på midsommar. Det gick väl sådär.
